Min familj har aldrig haft det speciellt gott ställt. Eller, det kanske är fel att säga så. Jag har alltid haft vad jag har behövt men det har inte alltid funnits utrymme för mina föräldrar att köpa exakt vad vi pekade på eller låta oss ägna oss åt alla de aktiviteter vi ville ägna oss åt. Till exempel kunde jag aldrig ägna mig åt dans eftersom det var dyrt och lite så var det med fotografering också. Att investera i en kamera krävde en del sparande och jag var runt sexton eller sjutton år gammal när jag för första gången fick en kamera. Eller egentligen var det inte min kamera, det var hela familjens kamera men eftersom jag hade valt vilken vi skulle ha så tog jag åt mig äran och betraktade den som min kamera. Och jag minns så tydligt att jag var så stolt då jag fick gå runt med min kamera och låtsas att jag var en professionell fotograf.