Jag gick runt med den där kameran jämt och ständigt minns jag. Jag var så nöjd att jag hade den att jag precis som när jag var riktigt liten ville sova med den så som jag hade gjort med alla nya saker som jag hade fått. Men det gjorde jag inte, jag sov inte med den, men den var hela tiden på mitt rum så att jag skulle kunna vara beredd på att fotografera ifall att det hände något speciellt. Och det gjorde jag, jag fotograferade hela tiden mer eller mindre. Jag fotograferade allt och inget. Mest fotograferade jag familjen och de var måttligt roade. Visst de tyckte att det var roligt i början men efter att de för tusende gången hade en kamera i ansiktet oavsett vad de gjorde så sade de till mig vänligt men bestämt att jag fick börja fotografera andra saker. Vid det här laget tror jag att mina föräldrar ångrade att de hade köpt den där kameran