Jag träffade min sambo för lite drygt elva år sedan och samma år som vi träffades så gjorde vi vår första resa tillsammans vilket också för del delen var min första resa över huvud taget. I och med den här resan så väcktes ett annat intresse att fotografera landskap eftersom jag nu hade ett annat landskap att fotografera och ett annorlunda sådant mot det som fanns hemma. Jag fotograferade fortfarande med den kameran som mina föräldrar hade köpt till mig när jag vars sexton eller sjutton år gammal men nu hade den några år på nacken och nu insåg jag att det kanske var dags att byta ut den. Och eftersom jag visste att jag skulle resa mer (jag förälskade mig i att resa ) ville jag nu verkligen investera i en bättre kamera så att jag skulle kunna rapportera mina resor genom fotografier och därmed föra samman två av mina hobbys.

Även om jag tyckte om att fotografera naturen i sig med alla dess vackra inslag så som träd, vatten och solnedgångar så var det fortfarande för mig inte lika intressant att fotografera det som det var att fotografera människor (och även djur). Jag upptäckte ganska snart att jag gillade att fota det mesta men att min stora passion var just att fota människor. Jag kan inte riktigt förklara varför och det här intresset håller i sig även idag och jag minns så tydligt att jag senare analyserade andras fotografier men då med fokus på just de där huvudobjektet var en människa. Att fotografera natur är fint och det kräver sin skicklighet men att fotografera människor är betydligt mer krävande tycker jag och de fotografierna säger så mycket mer mer och berättar egna historier. Det är som en saga där du får en liten del av en historia och sedan är det upp till dig att se resten.

Efter den vänliga med mycket bestämda tillsägelsen så hade jag inget annat val än att vara ute och fotografera. Mina föräldrar och min bror var trötta på att hela tiden posera och vara föremål för mitt fotograferande så nu fick jag byta inriktning. Jag tog nu med mig kameran till skolan och fotograferade kompisarna och när till och med de fick nog fick jag fotografera grannarnas husdjur som jag sprang runt och letade efter och sedan när till och med de fick nog och ständigt gömde sig så hade jag inget annat val än att börja fotografera i naturen. Och där fotade jag allt. Jag kunde vara borta i timmar och jag var bara ute och fotade allt från träd till stenar. Jag försökte till och med fota myror vilket inte var så lätt eftersom det här var en mycket enkel kamera och sådana småsaker inte riktigt kom med.

Jag gick runt med den där kameran jämt och ständigt minns jag. Jag var så nöjd att jag hade den att jag precis som när jag var riktigt liten ville sova med den så som jag hade gjort med alla nya saker som jag hade fått. Men det gjorde jag inte, jag sov inte med den, men den var hela tiden på mitt rum så att jag skulle kunna vara beredd på att fotografera ifall att det hände något speciellt. Och det gjorde jag, jag fotograferade hela tiden mer eller mindre. Jag fotograferade allt och inget. Mest fotograferade jag familjen och de var måttligt roade. Visst de tyckte att det var roligt i början men efter att de för tusende gången hade en kamera i ansiktet oavsett vad de gjorde så sade de till mig vänligt men bestämt att jag fick börja fotografera andra saker. Vid det här laget tror jag att mina föräldrar ångrade att de hade köpt den där kameran

Jag lyckades spara ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att köpa en ny kamera. Och den här gången var det dags för en systemkamera. Men jag visste inte så mycket om systemkameror och här kom min kompis in i bilden och jag pratade med honom dagligen och diskuterade vad jag skulle köpa och inte köpa ock så vidare. För när det gäller systemkameror så är det inte bara att köpa en kamera (ett så kallat kamerahus) utan det är så mycket mer. Du ska köpa till ett objektiv och bara det är en djungel i sig samt att det finns hur många andra tillbehör till som helst så som till exempel motljusskydd. filter med mera. Tack vare min kompis så har jag nu en kamera som jag är jättenöjd med och jag fotar fortfarande mycket om inte till och mer än jag gjorde tidigare.

Efter den första resan som jag gjorde tillsammans med min sambo och som jag skrev om i det förra inlägget hade jag nu alltså ett nytt mål. Jag skulle köpa en bättre kamera. Men den kameran som jag ville ha kostade mycket och nu gällde det att jobba mycket och lägga undan så att jag skulle kunna köpa den. Men det var inte svårt och redan efter några månader hade jag sparat ihop exakt så mycket som jag behövde för att köpa min första digitalkamera vilket jag också gjorde och jag var så stolt. Den kameran följde med mig och rapporterade många av mina resor men efter några år så gick den tyvärr sönder och det fanns inte en chans att laga den utan det enda som fanns att göra var att köpa en ny kamera igen. Jag var i och för sig inte ledsen eftersom jag nu verkligen hade en anledning att köpa en ny kamera men det kostar och det var det som var problemet.

Min familj har aldrig haft det speciellt gott ställt. Eller, det kanske är fel att säga så. Jag har alltid haft vad jag har behövt men det har inte alltid funnits utrymme för mina föräldrar att köpa exakt vad vi pekade på eller låta oss ägna oss åt alla de aktiviteter vi ville ägna oss åt. Till exempel kunde jag aldrig ägna mig åt dans eftersom det var dyrt och lite så var det med fotografering också. Att investera i en kamera krävde en del sparande och jag var runt sexton eller sjutton år gammal när jag för första gången fick en kamera. Eller egentligen var det inte min kamera, det var hela familjens kamera men eftersom jag hade valt vilken vi skulle ha så tog jag åt mig äran och betraktade den som min kamera. Och jag minns så tydligt att jag var så stolt då jag fick gå runt med min kamera och låtsas att jag var en professionell fotograf.

Jag kan tyvärr inte exakt minnas en speciell stund eller ett speciellt fotografi som gjorde att mitt intresse för fotografering började eller väcktes rättare sagt. Utan som jag skrev tidigare, så har det alltid funnits där och jag kan tydligt minnas att jag alltid har avundats folk som har gått runt med fina och stora kameror och fotat och jag minns att jag alltid har tyck om att titta på fotografier oavsett om det var mina egna eller någon annans. Och alltid fanns där fotografier som jag fastnade vid och som jag analyserade och tolkade. När jag tittade i tidningar till exempel så minns jag så tydligt att jag kunde ägna hur mycket tid som helst åt att bara titta på fotografierna som fanns där och med hjälp av de drömma mig bort. Så intresset har på något sätt alltid funnits där, så länge jag kan minnas.

Jag kommer här att berätta och skriva om vad fotografering är för mig. Jag kommer också att nämna vad för utrustning jag använder mig av samt vad det som jag gillar att fotografera och varför. Jag är verkligen inte expert men som tur är så har jag en god vän som hjälper mig med många av mina frågor som rör foto och har har otaliga gånger ställt upp och besvarat alla de ett par hundra frågor som jag har ställt till honom och jag är så tacksam för det. Så en del av det som jag kommer att skriva om är faktiskt hans svar på mina frågor och så vidare. Så det här blir en blogg som blir mycket blandad med en massa info och allmän passion kring det som fotografering är för mig. Min kompis har lärt mig så mycket och nu känner jag att det minsta jag kan göra är att dela med mig av det som han har lärt mig och det kommer jag att göra här.

Fotografering är för mig ett ganska nytt intresse. Alltså jag har varit intresserad av det ett tag nu men inte lika länge som med några av mina andra hobbys och så. Att jag blev intresserad av fotografering är egentligen inte så konstigt och det var egentligen ganska väntat och inte alls någon överraskning. Jag har ju alltid gillat allt som har med konst att göra. Jag har till exempel alltid tyckt om att måla, jag har alltid tyckt om att dansa, jag har alltid tyckt om att lyssna på musik och så vidare. Och att jag någon gång förr eller senare skulle upptäcka det underbara i fotografering och bli intresserad av det var verkligen väntat och bara en fråga om när det skulle hända och inte om. Och det jag kan säga är att det här är ett så omfattande område och alla kan verkligen hålla på med det. Jag är fortfarande en nybörjare men jag hoppas att jag ska utvecklas.